Ljusets återkomst: Med stigande förväntan har jag i år följt ljusets återkomst till de nordliga breddgraderna. Och nu sitter vi här igen med tidiga ljusa morgnar och långa ljusa kvällar. Det är fantastiskt och underbart. Ingenting går upp emot årstidernas växlingar i Norden. Många gånger har jag också gått på länk längs stranden eller i skogen och lyssnat till de återvändande fåglarnas klara drillar. Och jag har mått så bra av det. Jag har själv lovat och tackat Gud för den underbara värld som han har gett oss och jag har njutit av varje steg som jag har tagit. Och jag har tänkt på bibelordet i 1 Moseboken, kapitel åtta och vers 22: ”Så länge jorden består, skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.” Det har tröstat mig, eftersom det politiska läget i vår värld kastar mörka skuggor över oss.

Ett glastak är en metafor som används för att beskriva hur svårt det är för kvinnor att nå toppen i yrkeslivet och på en del andra områden. Och detta trots att vi menar oss leva i ett samhälle som står för likabehandling och allas lika värde! Men det finns också ett annat glastak, lika osynligt och minst lika effektivt. Nämligen det som gör att ingen ”normal och vettig” människa förväntas tro på något annat än det som kan vägas och mätas och omfattas av det egna förnuftets kapacitet.

För lite mer än 30 år sedan läste jag en bok som verkligen lärde mig något. Insikten sitter ännu kvar. Det var Larry Leas ”Bara en timme” (Salt & Ljus 1987) och handlar om hur man ber bönen Fader vår på ett annat sätt än det vanliga. Istället för att snabbt, på en minut, be genom den beskriver Larry hur man kan be genom de ämnen som Fader vår innehåller och göra bönen till något mycket mer än en snabbis. Jag har inte kvar boken (tyvärr) så därför kan jag eventuellt missa något nu när jag skriver om den. Men du får huvudtanken.